Det svenska undantagstillståndet – Flagellantisk omniimpotens

Foto: Jon Olav Nesvold / NTB scanpix

På Sergels Torg i Stockholm kan man i skrivande stund ta del av konstverket ”Du gamla, du fria”. Det utgörs av en slokande svensk flaggstång. Samtidskonstens verkshöjd i den orgiastiska oikofobins förlovade land imponerar.

Den norska integrationsministern Sylvi Listhaug besökte den 28 augusti Stockholmsförorten Rinkeby. Tanken var att hon där skulle träffa sin svenska motsvarighet, migrationsminister Heléne Fritzon. Denna ställde dock med kort varsel in mötet med Listhaug. Att inte ta debatten vore förstås otänkbart i alla andra länder. I Sverige är strategin emellertid gångbar. Socialdemokraten Karin Wanngård krävde därpå en ursäkt av Listhaug. För att hon hade fräckheten att åka till en plats där Wanngård själv inte vågar sätta sin fot? Henrik Arnstad twittrade åter om ”den norska rasistregeringen” och Alexandra Pascalidou frågade sig i samma medium vad som är farligast, Rinkeby eller Utöya.

En manifestation som i detta nu pågår i det offentliga stockholmska rummet är en sittstrejk med syftet att stoppa utvisningar till Afghanistan. Dessa individers önskan om ett bättre liv är begriplig. Liksom kravet på att lagar efterlevs är oeftergivligt för att undvika en situation där 70 miljoner människor plötsligt knackar på dörren. Detta dystra faktum låtsas regeringen inte om. Sedan demonstrationen började har representanter för regeringen besökt och kondolerat de protesterande afghanerna. Möjligen enligt devisen: ”Det är häftigt att bryta mot lagen”. På samma sätt som det är häftigt att betala skatt. Det hela har nu pågått i en månad. Utan att polisen effektuerat några avvisningsbeslut. Den norska läsaren kan behöva påminnas om att vi befinner oss i landet där man inte ställer grupper mot varandra.

Den 31 augusti blev så en polis knivhuggen i nacken. Ett angrepp på hela vårt demokratiska samhälle. En i Sverige helt unik händelse som av något skäl inte uppmärksammas av nyhetssändningarna. Där får inte heller IT-skandalen på Transportstyrelsen plats. Det sannolikt största informationsläckaget från en svensk regering i modern tid. Omständigheten att i en skola i Borlänge en lärare som inte kan svenska undervisar röner inte heller intresse. Skolchefen ser för övrigt detta som en tillgång. När frågan: ”Ska Sverige stoppa utvisningarna till Afghanistan?” ställs i statstelevisionens debattprogram tar artisten Mikael Wiehe plats på scenen för att sjunga sin egenkomponerade visa ”Släpp in mig”. Wiehes kampsång benämns av programledaren ”argumentation”.

Hur kommer det då sig att i anden brinnande feminister som Gudrun Schyman och Rossana Dinamarca har lättare för att solidarisera sig med de afghanska unga männen än med de våldtagna och från balkongerna fallande kvinnorna? Kanske för att det är varmare i medialjuset på Medborgarplatsen än på en vindpinad bakgård i förorten. Och hur ska man förstå alla uteblivna signalement? Dagens Nyheter låter den 1 september, dagen efter mordförsöket på polisen, rapportera att den misstänkte gärningsmannen efter illdådet mår ”väldigt, väldigt dåligt”. Något mer får vi läsare inte veta om honom.

Svaret ges av den identitetspolitiska hierarkin. Den enda måttstock vi har kvar. Efter att lagboken spelat ut sin roll. Enligt denna maktordning trumfar etnicitet för tillfället kön. Med andra ord: Att vara en bra anti-rasist ger mer utdelning än att vara en bra feminist.

Att Karin Wanngård på avstånd beundrar Rinkeby är naturligtvis en klen tröst för de människor som råkar bo där, bland de brinnande bilarna i laglöshetens land. När uppvaknandet från den mångkulturella drömmen närmar sig tilltar romantiseringen av förorten. Wanngårds oförsonlighet i uppmaningen till Listhaug: ”Jag hoppas att hon stannar där” (hemma i Norge) är inte desto mindre olycksbådande.

När ska då det intellektuella lättsinnet, de logiska kullerbyttorna och det oförblommerade poserandet upphöra? Twitter-triumviratet Wanngård, Arnstad och Pascalidou lär inte visa någon stake, ens av det könsneutrala slaget. Mer troligt fortsätter de att prokrastinera och relativisera samt när andan faller på kasta smuts på meningsmotståndare.

I Sverige råder undantagstillstånd. Men inget görs. Ty detta tillstånd har blivit regel. Alla påkallade åtgärder uteblir.

I väntan på resningen vill jag till Norge på mina landsmäns vägnar be om ursäkt för oförskämdheterna. Den dag jag landsflyktig söker asyl i Norge hoppas jag på en rättvis prövning. Det kan bli förr än ni anar. Att jag med skälvande röst vädjar: ”Släpp in mig!”

 

(Denne bloggposten ble først publisert hos Trolltekst)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Publisert: Sep 6, 2017 @ 2:42 pm


Takk for at du leser Resett. For å kunne fortsette å produsere kvalitetsmateriale avhenger vi av din støtte. Klikk her for å finne ut hvordan du kan støtte oss.

The following two tabs change content below.

Rasmus Dahlstedt

Svensk filmregissør og skuespiller

Latest posts by Rasmus Dahlstedt (see all)